De nationella föreskrifterna gällande säkerhet på kärnkraftsanläggningar har historiskt behandlat brandskydd på en mycket övergripande nivå och den gällande kravbilden i tillståndshavares SAR, STF, ledningssystem har utvecklats under lång tid men på ett divergerande sätt. Vissa tillståndshavare har valt att följa internationella regler medan andra har valt att anpassa ej kärnkraftsspecifika brandskyddskrav till den egna verksamheten.
Avsaknaden av en tydlig målbild kan därför sägas ha lett till stora skillnader mellan utformningen av brandskyddet på de olika anläggningarna. Detta har i sin tur gjort det svårt för tillståndshavarna att dra nytta av varandras erfarenheter avseende brandskydd och brandskyddslösningar.
De analyserade svenska SAR och STF skiljer sig markant från varandra i hur brandkraven presenteras och med vilken metodik, detaljeringsnivå dessa redovisas.
Den viktigaste slutsatsen av genomgången av den nationella kravbilden (enligt Bilaga 1) är att flera av de referenser som används i SAR inte är anpassade för verksamheten på ett kärnkraftverk. Skillnaderna ligger ofta i syftet, exempel på syften som nödvändigtvis inte uppfylls genom att uppfylla nationella lagar, regler, råd presenteras i rapportens avsnitt 7.
IAEAs Safety Guides upplevs vara den av de mer detaljerade kravbilderna som är enklast att ta till sig ur ett svenskt perspektiv. Orsaken till det är att de ursprungligen är skrivna för att passa olika länders förutsättningar. Utav de mer funktionsbaserade kravbilderna upplevs de kanadensiska guiderna ha ett tilltalande upplägg bestående av kvantitativa övergripande mål kompletterat med generella brandskyddskrav och relativt detaljerade vägledningar avseende utförande av analyser. En utveckling av de svenska reglerna åt detta håll känns naturlig. Rapportens avsnitt 7 ger detaljerna.