Våren 1999 begärde Statens strålskyddsinstitut att alla 30 tillståndshavare med samlingstillstånd skulle rapportera patientdoser och undersökningsfrekvens från röntgenundersökningar, fem konventionella röntgenundersökningar, mammografi och sex datortomografiundersökningar. Dosuppgifter och andra relevanta data rapporterades för sammanlagt drygt 400 röntgenrum med i snitt 20 patienter var. För varje röntgenrum och undersökningstyp beräknades genomsnittsvärdet av patientdoserna. Medelvärden för de 12 undersökningstyperna varierar upp till en faktor 15. Att bedöma röntgenundersökningar på grundval av endast en parameter, patientdosen, är inte rättvist. Låga doser kan innebära att det diagnostiska utbytet är undermåligt, höga doser kan vara befogade när patienturvalet skiljer sig från det normala och därför kräver en mera sofistikerad diagnostik, t. ex. på universitetssjukhus. Ett annat problem var att undersökningstyperna inte är entydigt definierade, den kliniska frågeställningen och omfattningen av undersökningen kan skilja sig från sjukhus till sjukhus.
