Mobiltelefoner sänder och tar emot radiofrekventa signaler i frekvensområdet 450 - 2200 MHz. Elektromagnetiska vågor vid dessa frekvenser brukar kallas mikrovågor. Energiinnehållet i en elektromagnetisk våg från en mobiltelefon är några miljarder gånger lägre än i t.ex. röntgenstrålning. Den kan inte skada DNA, vilket röntgenstrålningen kan. Den snabbt ökande användningen av mobiltelefonin har emellertid skapat oro för möjliga skadliga hälsoeffekter och i synnerhet för hjärntumörer. I ett antal epidemiologiska studier har man försökt att belysa sådana eventuella samband. Några av studierna, från USA och Sverige, är av begränsat värde. Antingen har uppföljningstiden varit för kort eller antalet cancerfall för litet (USA), eller så har det funnits allvarliga brister i de använda metoderna (Sverige). Mot detta står fem välplanerade epidemiologiska studier gjorda i tre länder där forskarna använt olika metoder; tre sjukhusbaserade fall-kontrollstudier i USA, en registerbaserad fall-kontrollstudie i Finland och en registerbaserad kohortstudie omfattande över 400 000 mobiltelefonanvändare i Danmark. Dessa studier är så samstämmiga att man med rimlig grad av säkerhet kan utesluta ett orsakssamband mellan mobiltelefoner och cancer. Man har inte funnit några säkra belägg för ökad risk vare för sig hjärntumör, hjärnhinnetumör, tumör i hörselnerven, malignt melanom i ögat eller spottkörteltumör. Möjliga samband har analyserats med avseende på tumörernas läge eller liksidighet (samstämmighet mellan tumörläge och den sida man hållit telefonen på) eller med avseende på olika mått på exponering såsom typ av telefon (analog eller digital), tidsrymd, användningsfrekvens eller sammanlagd telefoneringstid. De metodologiskt välgjorda studierna har samma begränsningar som andra icke-experimentella studier och det går inte att helt utesluta inverkan av bland annat samverkande faktorer eller felklassificering av exponeringen, även om sådana faktorer varit olika i de olika studierna. Man kan med hög grad av säkerhet utesluta en riskökning på 20 % eller mer. Som komplement till data på människor börjar det nu också komma djurexperimentella resultat som inte bekräftar tidigare rapporter om skadlig verkan av radiovågor. Det finns ingen rimlig mekanism som stöder att ickejoniserande radiovågor skulle var cancerframkallande. Pågående fall-kontrollstudier som genomförs i 13 länder med ett gemensamt upplägg, liksom fortsatta uppföljningar av befintliga kohortstudier av mobiltelefonanvändare kommer i framtiden att ge ytterligare bevis i frågan om huruvida långvarig användning av mobiltelefoner kan orsaka cancer.
Den här rapporten finns även på engelska:
2002:16 Epidemiologic Studies of Cellular Telephones and Cancer Risk – A Review