Poddavsnitt 23 Nya föreskrifter för kärnkraftsreaktorer – därför behövs de

Tack så mycket och varmt välkomna till den här informationsträffen som kommer handla om nya föreskrifter för kärnkraftverk i drift. Men först några ord om Strålsäkerhetsmyndigheten. Vi är en central förvaltningsmyndighet under regeringen som jobbar för att skydda människors hälsa och miljö från oönskade effekter av strålning. Det gör vi genom att utveckla lagstiftning och andra styrmedel, vi prövar ansökningar om tillstånd enligt strålskyddslagen och kärntekniklagen och vi utövar tillsyn enligt de här lagstiftningarna. Vi har också en uppgift att utveckla kunskap och sprida den vidare. Vi har även en beredskapsfunktion och är en del av uppbyggnaden av det svenska civila försvaret.

Vi har ju jobbat länge med att se över våra föreskrifter. Det här är ett arbete som påbörjades redan 2015 med ett uppdrag från regeringen om att utveckla och modernisera föreskrifterna för kärnkraftverk och andra delar av verksamheten som vi har ansvar för. Det är ett omfattande arbete som har pågått under ett antal år och det vi kommer presentera i dag är nya föreskrifter som gäller kärnkraftverk i drift och som gäller från den första mars 2022. Det som ligger till grund för de här föreskrifterna är ju dels att skapa föreskrifter som är moderna helhetsskapande och dels att se till att nya internationella krav och standarder finns på ett tydligt sätt beskrivna i de nya föreskrifterna. Så det är lite om bakgrunden och vi kommer i dag att berätta mer om bakgrunden och varför vi har tagit fram de här föreskrifterna på ett lite mer detaljerat plan. Men vi kommer också självklart att berätta om vilka effekter de här föreskrifterna kommer att få. För det handlar ju om att vi ska bibehålla och öka strålsäkerheten i svenska kärnkraftverk. Därmed så tänker jag att jag avslutar här och hoppas att ni alla får en en bra information och träff med oss på Strålsäkerhetsmyndigheten.

Tack så mycket Nina! Och som Nina nämnde så har det här arbetet pågått under flera år och en som har varit med från från början när föreskriftsprojektet drog igång är Lars Skånberg som är senior rådgivare på Strålsäkerhetsmyndigheten. Och du ska framförallt berätta om varför de här föreskrifterna införs och i lite bakgrunden till hela, varsågod Lars.

Tack. Ja, som sagt, vi arbetar nu med att ta fram en helt ny författningssamling, det gäller all verksamhet med joniserande strålning i landet, både för kärntekniska anläggningar men också för andra delar i samhället. Vi kommer idag koncentrera oss på de nya föreskrifterna som nu träder i kraft inom kort, men också de föreskrifter som gäller övrig kärnteknisk verksamhet. Den delen av vårt regelverk som nu är under uppbyggnad gäller till stora delar kärntekniska anläggningar.

Regelverket består av lagar, förordningar och föreskrifter på tre nivåer. I vårt arbete utgår vi från EU direktiv. Det är framför allt kärnsäkerhetsdirektivet, strålskyddsdirektivet , men även kärnavfallsdirektivet. Och som kanske många av er redan vet så ska ett EU-direktiv omsättas i nationella regelverk på lämpligt sätt, vilket till del också redan är infört i de centrala lagarna som vi har att utgå ifrån. Det är kärntekniklagen, strålskyddslagen men även miljöbalken med tillhörande förordningar. Vi bygger upp ett regelverk på tre nivåer, där nivå ett handlar om grundläggande bestämmelser, alla tillstånd och till verksamhet i Sverige. Sen går vi vidare med förtydligande, preciseringar och reglerar på anläggnings nivå. Där ställer vi krav på funktioner och verksamheter som ska finnas och upprätthållas för att säkerställa skyddet av arbetstagare, allmänhet och miljö mot skadlig verkan av strålning.

Och sen går vi ytterligare vidare med preciseringar och förtydliganden för vissa typer av byggnadsstrukturer, komponenter och verksamheter. De kärntekniska anläggningar som berörs av regelverket som nu växer fram är naturligtvis anläggningar under drift, de sex kvarvarande reaktorerna, kärnbränslefabriken, de slutförvar som är i drift och den planerade inkapslingsanläggningen som ska byggas i anslutning till det centrala mellanlagret för använt kärnbränsle. Föreskrifterna kommer också att gälla de anläggningar som är under avveckling, men även planerade nya anläggningar och som jag nämnde, det är inkapslingsanläggningen som är planerad, men även slutförvaret i Östhammar. Men de kommer även att gälla nya lättvattenkylda reaktorer som kan bli aktuella att bygga i Sverige.

Jag vill redan här peka på att reaktorer av annan typ än lätt vattenkylda reaktorer omfattas inte direkt av regelverket. Där kommer vi att behöva gå vidare beroende på vilka reaktorer som i så fall kan bli aktuella och komplettera regelverket ytterligare.

Men som sagt, innan vi går vidare med att presentera föreskrifterna som nu träder i kraft vill jag ge er en bakgrund och sätta det här litegrann i ett perspektiv. Och det är lite grann utifrån hur vi har reglerat kärnteknisk verksamhet över åren. Under den period då kärnkraftsreaktorer och andra kärntekniska anläggningar uppfördes och togs i drift fanns lite reglering från samhällets sida. Det var i princip den dåvarande atomenergilagen, strålskyddslagen och vissa föreskrifter som dåvarande Statens strålskyddsinstitut hade tagit fram och beslutat. Atomenergilagen innehöll inga mandat, för varken regeringen eller myndigheter, att ta fram och besluta om närmare säkerhetsföreskrifter. Däremot fanns möjligheter för regeringen att besluta om ytterligare tillståndsvillkor, vilket också regeringen gjorde efter haveriet i den amerikanska anläggning Three mile island 1979, då det ställdes krav på att alla de då tolv reaktorer som var i drift skulle förses med så kallade haverifilter, vars syfte naturligtvis är att reducera utsläpp av radioaktiva ämnen i händelse av haverier så längt det är möjligt och rimligt.

I avsaknaden av nationella föreskrifter på mer detaljerad nivå så åberopade industrin i sina ansökningsunderlag, och även under den tidigare driften, i centrala styrdokument amerikanska regelverk framtagna av vår systermyndighet i USA, Nuclear Regulatory Commission. 1984 fick vi en kärntekniklag som ersatte atomenergilagen. Inte heller den första versionen av kärntekniklagen innehöll några mandat för myndigheten att besluta om ytterligare och mer preciserade säkerhetskrav. Den möjligheten kom först 1992, då man gjorde en ändring i lagen, och ett par år senare så fick den dåvarande Statens kärnkrafts Inspektion ett uppdrag av regeringen att ta fram mer detaljerade och precisa föreskrifter. 1999 var de första föreskrifterna framme som allmänna säkerhetsföreskrifter för kärntekniska anläggningar och den följdes sedan av ett antal ytterligare föreskrifter som Kärnkraftsinspektionen utarbetade, bland annat nya föreskrifter om fysiskt skydd, mycket till följd av händelserna efter attackerna mot World Trade Center i USA 2001.

När avvecklingsårtalet 2010 togs bort, det avvecklingsavtal som tillkom efter 1980 års folkomröstning, beslutade myndigheten också om moderniseringsföreskrifter som ledde till ett omfattande program att modernisera de reaktorer som var i drift för fortsatt verksamhet. 2008 bildades Strålsäkerhetsmyndigheten genom en sammanläggning av de tidigare myndigheterna Statens kärnkraftsinspektion och Statens strålskyddsinstitut. Redan i det utredningsunderlag, som låg till grund för sammanläggning av myndigheterna så identifierades att ett större arbete som den nya myndigheten skulle behöva jobba med var att se över sin författningssamling och se till att det blev en mer samordnad reglering utifrån kärntekniklag och strålskyddslag. 2010 ändrades kärntekniklagen och delar av miljöbalken så att det skulle vara möjligt att ersätta äldre reaktorer med nya reaktorer på de platser i Sverige där reaktorer var i drift.

Det ledde till att vi 2012 fick ett uppdrag från regeringen att ta fram föreskrifter för konstruktion av nya kärnkraftsreaktorer. Uppdraget ändrades 2015 då vi fick ett bredare uppdrag att generellt se över föreskrifter för kärnkraftsreaktorer. Till det låg också händelserna som hade utvärderats och bedömts efter olyckan i japanska anläggningen Fukushima Daiichi 2011. Dessa uppdrag tillsammans med nationella åtaganden som gjordes inom ramen för den internationella kärnsäkerhetskonventionen och åtaganden som är gjorda inom den europeiska myndighetssamverkan, som benäms WENRA. Det ledde till att vi beslutade att ta ett helhetsgrepp och se över författningssamlingen som sådan. I bakgrunden till det beslutet låg också resultatet av de granskningar som det internationella atomenergiorganet hade gjort 2011-2012 av Sveriges reglering och tillsyn av verksamhet med joniserande strålning.

Och som sagt, när vi nu står inför ett skede då svensk kärnkraftindustri och kärntekniskindustri går in i en situation med så kallad långtidsdrift av reaktorer, med långtidsdrift avses drift ut över den tid som man ursprungligen planerade och analyserade för. Samtidigt som ett stort antal kärntekniska anläggningar ska avvecklas, nya anläggningar i slutförvarssystemet ska uppföras och det kan bli aktuellt att bygga ytterligare kärnkraftsreaktorer i Sverige. Då är det en bra förutsättning för industrin att ha tydliga och mer heltäckande regelverk.

Jag avslutar min del av presentationen med det här andra perspektivet som är en grov jämförelse av täckningsgrad och detaljeringsgrad i olika länders regelverk. Där Sverige tillsammans med Storbritannien, som har sin speciella regleringform, har reglerat mer övergripande, något som även lyftes fram efter IAEA:s granskning, där Sverige har haft en tendens att reglera när behov uppkommer utan att ta ett riktigt helhetsgrepp. Så att vi nu i detta arbete kommer att ta ett antal kliv uppåt på den här skalan för att få ett mer heltäckande, samordnat och något mer detaljerat regelverk än vad vi har haft tidigare. Men vi kommer inte att sträva efter att gå in i den detaljeringsgrad som en del av våra systermyndigheter har, och då vill jag tacka för mig..

Tack för det Lars, du nämnde här på slutet om den ökade detaljeringsnivån men samtidigt en förenkling av regelverket. Hur går det ihop, kan du förklara?

Förenklingen innebär att dagens regler är spridda i många olika delar av författningssamlingen. Och även där olika aspekter, dimensioner av strålsäkerhet, det vill säga kärnsäkerhet som man ofta vill benämna som de åtgärder som innebär att inneslutna radioaktiva ämnen och vidta åtgärder för att förhindra utsläpp. Strålskydd som innebär åtgärder att skydda arbetstagare, allmänhet och miljö om inte barriärerna förmår hålla kvar de radioaktiva ämnena. Men detta är idag splittrat i många olika delar av vår författningssamling. Regelförenkling innebär att vi för samman detta för olika typer av kärntekniska anläggningar, men också för olika skeden. Aino Movitz kommer att visa detta och tydligare visa vad regelförenklingen innebär.

Okej, du nämnde också det här med andra reaktortyper, alltså inte lättvatten i reaktorer. Om det kommer en ansökan om en helt annan typ blykyld, gaskyld eller vad det nu må vara, hur lång tid bedömer du att det skulle ta att ta fram föreskrifter för för en sådan typ av reaktor?

Det är svårt att ge några exakta svar på den frågan, men nu har vi skapat en god bas för skyddet mot skadlig verkan av strålning i lättvattenreaktorer och beroende på vilka typer av reaktorer som kan bli aktuella, och även storlekar, så kan vi behöver komplettera, kompletteringarna beror på hur mycket de avviker rent tekniskt och indirekt också vilka åtgärder som behöver vidtas för att skydda mot skadlig verkan av strålning, men den kommer definitivt att gå snabbare än det arbete vi har gjort nu.

Den senaste stora säkerhetsuppdatering, oberoende härdkylning (OBH) som det ställs krav på från den första januari 2020, kommer det kravet finnas på samtliga reaktortyper, alltså kommer ni att kräva OBH även för små SMR reaktorer eller liknande?

Återigen just nu pågår en väldigt intensiv utveckling världen över av olika typer och man provar ut olika typer. Behovet av oberoende härdkylning är kopplat till de fullskaliga lättvattenreaktorer som vi har i dag i Sverige och även i många andra länder. Det är också svårt att svara på en sådan fråga för det den går att besvara, först när man har bestämt sig för vilka nya typer av reaktorer som kan bli aktuella, vilka olika säkerhetsfunktioner som finns och om de då behöver finnas någon typ av oberoende funktion även i dessa. Det får vi avgöra då.

Så det du menar att det inte går att ta fram specifika föreskrifter för alla möjliga typer av reaktorer, för vi vet ju inte ens om det kommer kommer komma in en ansökan och i så fall vilken typ av reaktor det handlar om?

Nej, och det är också situationen i omvärlden. Om vi begränsar oss till den västliga delen av omvärlden så ser vi också att där man nu är på gång, till exempel med så kallade small modular reactors, små modulära reaktorer (SMR), som är av lättvattentyp så har det gått snabbare och tar fram underlag på vilka krav som ska ställas och även granska dem. När det gäller andra reaktorer så håller våra syster- myndigheter i de länder där de har kommit längre, i bemärkelsen att industrin har pekat ut vilka typer av reaktorer som kan bli aktuella, så håller man på att se över vilka kompletteringar och ändringar som behöver göras.

Bra tack så mycket Lars Skånberg. Då är frågan vilka effekter de här föreskrifterna kommer ha och vad vi på myndigheten vill att de ska leda fram till? Det ska vi få höra mer om nu. Aino Obenius Mowitz är projektledare och utredare på Strålsäkerhetsmyndigheten, varsågod Aino!

så mycket! Ja, jag ska försöka ge en bild av vilka effekter som som vi eftersträvar med de här nya föreskrifterna. Vad det här samlade regelpaketet innebär, hur det är uppställt och skillnaden mot tidigare föreskrifter. Och egentligen så kompletterar den bilden som både Nina Cromnier och Lars Skånberg varit inne på, det vill säga att det här är en en ny regelstruktur där vi sammanväger och omhändertar såväl de internationella förutsättningarna via EU- direktiven, kärnsäkerhetsdirektiv, strålsäkerhetsdirektiv m.m. de internationella standarderna som tas fram och löpande utvecklas och utvärderas inom IAEA och andra internationella samverkansorgan, men också en sammanvägning av våra tidigare gällande föreskrifter och de tolkningar och tillämpningar som finns i den etablerade verksamheten och erfarenheter från tillsyn av den. Så det är alla de olika delarna som de nya föreskrifterna är tänkta att väga samman och samla i den nya regelhierakin.

Och det arbete vi håller på med är ju ett stort arbete där vi kommit en bra bit på väg genom att sätta den översta grundläggande nivån när det gäller grundläggande bestämmelser för tillståndspliktig verksamhet med joniserandestrålning, och det vi idag beskriver är framför allt de nya föreskrifterna för kärnkraftsreaktorer där vi har den avgränsning att det gäller för kärnkraftsreaktorer av lättvattentyp. Och även nya föreskrifter för det som beskrivs som nivå tre här, omhändertagande av kärntekniska avfall. Utöver det så pågår det nu arbete med att ta fram motsvarande och kompletterande delar för att ha ett heltäckande regelverk också för geologiska slutförvar och för andra typer av kärntekniska anläggningar som finns, eller som kan komma att uppföras i Sverige.

På den tredje nivån så har vi de delar som är under framtagning, förnyade föreskrifter om kärnämneskontroll, men också som Lars nämnde, olika typer av tekniska frågor för specifika typer av strukturer, system och komponenter, byggnadstekniska frågor, kontroll och provningsåtgärder och andra saker som också behöver täckas in. Det projektarbete som som vi har etablerat pågår fortsatt med de andra delarna också. Vad vill vi då uppnå? Som redan har nämnts, detta syftar till att Sverige ska ha ett regelverk som i större utsträckning svarar mot synen internationellt, med de internationella åtaganden och erfarenheter från internationella granskningar som som har lett fram till den här översynen och det här behovet. Att det också finns ett regelverk som kan tillämpas också för planerade nya anläggningar och vissa typer av nya anläggningar som kan bli aktuella och som ger en bas för alla utgångspunkter med kärnteknisk verksamhet. Och när det gäller befintliga kärnkraftsreaktorer i Sverige - att säkert fortsätta bidra till det uppdrag som myndigheten har när det gäller att vara pådrivande i att säkerställa att strålsäkerheten vid de befintliga reaktorerna upprätthålls och efterhand utvecklas under den återstående planerade drifttiden, som redan nu är utöver vad de ursprungligen analyserats och konstruerats för. Och detta görs genom att samlat reglera de strålsäkerhetsaspekter som ligger inom myndighetens ansvarsområde.

Detta kan till exempel innebära att vi har fört in bestämmelser och regelverk som ytterligare ska förbättra förutsättningarna att hantera radiologiska nödsituationer och antagonistiska hot om sådana uppkommer, hur olika åtgärder påverkar varandra ska vägas samman som en helhet. Det kan också handla om att utföra kompletterande och ytterligare analyser av strålsäkerheten vid de befintliga anläggningarna, förtydliga ett regelverk också för den återkommande helhetsbedömning som ska göras för att om möjligt identifiera ytterligare behov av förbättringar. Men också förtydligade krav på de program och system som behöver finnas för till exempel kompetenssäkring, underhåll och hantering av de behov som kan uppkomma med hänsyn till de erfarenheter som fortlöpande uppstår vid drift av av kärnkraftreaktorer, utvecklingen inom vetenskap och teknik samt hur anläggningen påverkas av drift och ålder.

Så de här nya föreskrifterna för kärnkraftsreaktorer består av tre stycken föreskrifter på nivå två i vår nya regelstruktur och den regelförenkling och samordning, som Lars var inne på, handlar om att det är tio stycken föreskrifter som på olika sätt reglerar delar av den kärntekniska verksamheten som bedrivs vid kärnkraftsreaktorer. De omhändertar också delar av tidigare fattade beslut och sammanför det här i de här tre föreskrifterna som avser konstruktion av kärnkraftsreaktorer, värdering och redovisning av strålsäkerheten vid kärnkraftsreaktorer och drift av kärnkraftreaktorer. Det här ska gemensamt täcka de delar av en anläggnings livscykel som handlar om att fortlöpande ha god ordning på reaktorernas utformning. Med konstruktionsbegreppet avses också den process som eventuella ändringar i befintliga anläggningar också skulle kunna medföra behov av, men också åtgärder i drift. Det är hela anläggningen, all del av verksamheten som behövs för att uppfylla krav på strålsäkerhet för en kärnkraftreaktor, inklusive åtgärder för skyddet mot antagonistiska hot, att olika åtgärder samverkar inom anläggningen, såväl tekniska som administrativa och organisatoriska, och de uppgifter som man tilldelar att människan ska utföra i anläggningarna och också i förhållande till alla typer av strålkällor. Kärnkraftsreaktorer har ju den tydligaste och största delen av strålkällan i reaktorhärden men detta ger ju upphov till övriga strålkällor och även den del av verksamheten täcks in av de föreskrifterna.

Som en sista del i den här delen av presentationen vill också säga någonting om med de nya föreskrifterna om omhändertagande av kärntekniska avfall. Det här är alltså en del av det vi benämner som nivå tre i vår nya regelstruktur. Här är syftet att förtydliga och komplettera vissa delar av det befintliga regelverket när det gäller de olika stegen i att tillståndshavare för kärnkraftsreaktorer, men även andra kärntekniska verksamheter, får tydligare krav på vad omhändertagandet av kärntekniskt avfall innebär i olika steg av avfallskedjan fram till avfallets placering i ett slutförvar.Tack!

Tack så mycket Aino, nu fick vi in en fråga. Exempelvis NRC och CNC, USA:s och Kanadas motsvarighet till Strålsäkerhetsmyndigheten, har tecknat ett samarbetsavtal för att se över licensiering och regler för avancerade reaktorer och SMR, alltså små modulära reaktorer. Kan det bli aktuellt för Strålsäkerhetsmyndigheten att teckna liknande avtal med andra myndigheter, exempelvis för att harmonisera synen på nya anläggningar mellan länder?

Kanske att vi får be om kompletterade svar här från myndighetsledningen, men jag tänker att det vi gör, framför allt just nu, är att vi följer utvecklingen som sker, i Finland vet vi att man har påbörjat ett projekt för att göra en översyn av sin reglering från lagnivå ner till den struktur de har med föreskrifter och guider. Men vi följer också det arbete som görs inom IAEA, till exempel när det gäller att se över vilka behov av kompletteringar och justeringar som skulle behövas av de standarder som IAEA tar fram och som ligger mycket till grundför för de föreskrifter vi nu har på plats.

Är det någon som vill komplettera det här? Generaldirektör Nina Cromnier.

Jag kan säga några ord om det hela. Vi omvärldsbevakar självklart vad som händer i andra länder, hur man jobbar med regleringen kring SMR och andra typer av nya reaktorslag för att vi ska lära oss mer och förbereda oss för de fall det skulle vara aktuellt för Sverige. Det är också så att byggs det reaktorer i andra länder så innebär det per definition också att det kan ha effekter på Sverige, och därför är det viktigt för oss att hänga med i den här utvecklingen och vara delaktiga i den så att vi jobbar aktivt med frågan. Men som sagt var i dagsläget inte på avtalsnivå. Men Aino har ju berättat hur andra länder jobbar med det här också.

Bra, och en kompletterande fråga skulle kunna vara, det finns ju aktörer som har lyft att man borde kunna licensiera på EU nivå, att en reaktortyp som blir godkänd, till exempel i Frankrike, skulle kunna bli det i Sverige också. Hur kommenterar ni det?

Det finns ju ett arbete som precis har påbörjats av EU kommissionen, tillsammans med den europeiska industrin, för att titta på förutsättningar för SMR i Europa. Och det handlar ju allt om allting, från att titta på marknadsförutsättningar till tekniska förutsättningar, regleringsförutsättningar och så vidare. Och vi kommer att vara med och bevaka utvecklingen i det här från SSM:s sida också. Så det är väl dagsläget, däremot så är det för tidigt att säga vad det här kan tänkas resultera i, utan vi kommer att bevaka vad som händer helt enkelt.

Är det så att Lars Skånberg vill komplettera med någonting?

Ja, jag kan komplettera det i så måtto att det europeiska kärnsäkerhetsdirektivet lägger ansvaret för reglering och tillståndsprövning nationellt. Och skulle man gå så långt som att fundera på någon typgodkännande på europeisk nivå, då skulle det innebära att kärnsäkerhetsdirektivet behöver ses över och ändras. Och min egen uppfattning är att då skulle man antagligen också behöva inrätta en europeisk kärnsäkerhetsmyndighet och vägen dit skulle vara ganska lång med tanke på medlemsstaternas olika uppfattningar i frågan.

Okej, och om vi går tillbaka till Aino. Skulle du kunna ge något konkret exempel på vad skillnaden blir med de här nya föreskrifterna jämfört med de befintliga som fortfarande gäller fram till första mars. Går det att göra det så konkret?

Ja ett exempel är ju att i de befintliga föreskrifterna som jag radade upp, tio till antalet, är vissa frågor för skydd av arbetstagare och även annan typ av strålskydd av miljön i dag mycket skrivna som att det är saker som ska åtgärdas under drift av anläggningarna, medan vi nu också tillför faktiska krav på konstruktion för att ge förutsättningar för det som behöver uppnås under drift. Den typen av specifika bestämmelser har inte funnits förut, utan det är ett sätt att komplettera regelverket så att även konstruktionsskedet tydliggörs när gäller den typ av aspekter och överväganden som kan behöva göras

Så på det sättet blir det tydligare?

Precis, det är ett exempel.

Den första mars, när de nya föreskrifterna träder i kraft, börjar de gälla strikt då eller finns det några övergångsbestämmelser?

Det finns en hel del övergångsbestämmelser, både på de specifika typer av åtgärder som i varierande grad kan kan behöva vidtas och som vi har identifierat via de underlag som kom in under remiss perioderna. Så det finns övergångsbestämmelser för specifika åtgärder, till exempel för tillägg i konstruktion, men också av mer allmän karaktär som handlar om att ge förutsättningar att se över till exempel de processer man tillämpar för konstruktion och konstruktionsarbete, förändringshantering och som har ganska långa tidshorisonter, upp till fem år att att omhänderta och se över vilka förändringar som behöver göras i de befintliga reaktorerna.

Kommer tillståndshavarna, alltså de som driver kärnkraftverken, kunna få dispens i vissa fall också, eller hur ser ni på det?

Ja, det är ju föremål för en prövning, övergångsbestämmelser ges inte för behov som har lyfts av en enskild tillståndshavare, utan då är det i sådana fall föremål för en dispensprövning, och där inväntar vi ju i sådana fall underlag och behovsbeskrivningar av det som prövas i särskild ordning.

Och för att det tillståndshavarna ska kunna sätta sig in i de här nya föreskrifterna, gör myndigheten någonting för att hjälpa till där eller är det helt och hållet de som driver kärnkraftverkens ansvar att se till att de vet vad som gäller?

Det är en delvis knepig fråga, men de vägledningstexter som har tagits fram är till för att ge bättre stöd för tolkning och tillämpning på ett mera korrekt sätt än vad till exempel äldre allmänna råd har varit utformade. De har ibland legat i ett gränsland mellan faktiska krav på åtgärder där det inte finns möjligheter att välja olika lösningar. Vi har jobbat mycket med att se över hur det här stödet kan se ut och tagit fram en egen vägledningsamling för att förtydliga stödet. Men det är ett omfattande arbete och det är klart att det kan behövas viss dialog. Men vi behöver också vara medvetna om både vår roll som regelgivande myndighet och tillsynsmyndighet, det är en dialog som jag tror kommer att behövas men med beaktande av de roller vi har.

Kommer tillsynen påverkas på något sätt i och med de nya regelverken, alltså myndighetens tillsyn över de anläggningar som det här gäller?

Jag skulle vilja bolla över den frågan till chefen för myndighetens tillsynsavdelning.

Ja välkommen Erik Höglund chef för avdelningen för tillsyn, vad säger du, kommer tillsynen påverkas något i och med de nya föreskrifterna?

Tack, den operativa tillsynen och hur vi bedriver den, kommer inte förändra särskilt mycket, utan det är ju kravet på regelefterlevnad som driver tillsynen. Med det här föreskriftspaketet som täcker hela livscykeln, att man ska ta hand om och kunna leda i bevis att man tar dem hänsyn till strålskydd, till exempel, hela vägen. Det blir ju intressant för tillsynen att titta på utifrån ett ledningssystem, förmågan att leda, styra verksamheten, koppla ihop alla de här delarna. Det är redan nu intressant för tillsynen, en jätteviktig aspekt, inte bara de tekniska detaljerna - att man bygger rätt och att man har rätt förutsättningar, utan också hur tar man hand om hela paketet? Hur klarar man av att implementera det helhetstänket? Och där tänker jag att de här föreskrifterna ger ju förutsättningar för det. Det hänger ihop, det blir tydligt, det blir samlat så det finns alla förutsättningar för tillståndshavarna att ta det här ansvaret på ett ännu bättre sätt framöver. Så jag tänker att ledning, styrning och ledningssystem är något som blir fortsatt väldigt viktigt i det här sammanhangetför tillsynen.

Ser du en utmaning att få det på plats?

Jag tror att det egentligen borde bli enklare nu när vi har ett samlat regelverk som ska hänga ihop hela livscykeln. Att det blir väldigt tydligt att man måste ha i sin organisation, med alla de ansvar man har fördelat i den, behöver ta det i beaktande hela vägen. Det ger ju möjligheter också med ett tydligare regelverk för tillståndshavarna att leva upp till de här kraven, och det vill vi gärna kontrollera i tillsynen, det är en viktig aspekt. Föreskrifterna är ju våra verktyg, i den mån de är tydligare så blir det också enklare för oss att i tillsynen göra bedömningar. Sen gör vi ju inte bara inspektioner, vi gör ju granskningar också av ändringsanmälningar och annat som man behöver göra och där kommer de här detaljerade reglerna in på ett väldigt tydligt sätt i vår bedömning och hjälper oss att granska det. Så att inga stora förändringar i hur vi bedriver tillsyn, men intressanta aspekter av var ansvaret hör hemma någonstans och att vi följer upp det på ett bra sätt.

Bra tack för det förtydligandet. Aino har något mer du vill tillägga innan vi slutar för i dag.

Det här har varit en viktig och lång resa och en av de största lärdomarna, som vi pratat mycket om nu, handlar om vår gemensamma förståelse för hur olika aspekter och sakfrågor påverkar varandra och hänger ihop, att den har ökat med det här arbetet, men att det fortsatt är någonting som behöver utvecklas för att vidmakthålla helhetsbilden som vi har strävat efter att uppnå. Det finns säkert frågor att ta vidare och det får erfarenheten av tillämpning av det här visa.

Det här föreskriftsprojektet fortsätter ju också med andra områden.

Ja som projekt betraktat är det inte klart.

Vill ni läsa föreskrifterna i sin helhet finns de alltså på myndighetens webbplats, ssm.se där finns det också vägledningstexter publicerade. Jag heter Pelle Zettersten och jobbar på enheten för kommunikation och upplysning på Strålsäkerhetsmyndigheten och tackar för att ni har lyssnat.